När resväskan åkte fram så förstod jag att det var dags för honom att packa och snart åka iväg till Oslo. Har följt varje steg han tagit under dagen. Så att han riktigt ska känna att det inte är ok att han åker iväg. Dessutom över nyår. Visst kan jag förstå att det kan bli vackert med utsikten från Kampen park över hela byn. Över Töyen och Grönland ner mot Operan och Aker Brygge. Bort mot Ekeberg och mot Östmarka. När raketerna far från slottet upp mot norrmarka. Vi fick i alla fall en fin dag och med en helt fantastisk avslutning. Oxdesserten som jag fick i julklapp öppnades och jag fick en nyårsmiddag. Trodde inte det var sant. Fick titta både en och två gånger. Så det var hans sätt att kompensera vilket var en godtagbar kompensation. Han har snöat in på Garage Band och har spelat in tre egna låtar där i syntkläder, orkesterstil och med  arty Singer/Songwriter manér. Helt uppslukad av detta ikväll. Han har även spelat årets 12 bästa spår från hans mest spelade album 2014. Det är väl det man ska göra nu innan året är slut. Summera. Jag tycker att året varit innehållsrikt. Det var ett uppbrott att flytta. Det var en omställning att börja gå upp fyra trappor varje dag. Men lägenheten är ju så trivsam och innehåller flera mysiga sovplatser. Nu är det dags att slumra till i soffan framför den stora granen. Låt kidsen på VH smälla sina smällare. Det bryr jag inte mig om här i värmen på fjärde våningen. Låt husse få åka iväg till Oslo imorgon. Jag myser lika bra med T. 

Det var ju fan också att han såg mig. Jag fick vädring på den där kaninen i Ellstorpsparken. Jag satte fart och fann även glipan i staketet där kaninen försvann. Och det var då han skrek: Stanna! Jag var tvungen att göra som han sa och gå miste om dagens jakt. Kaninen var borta och kvar fanns bara han och jag och det var dags att ta vägen tillbaka från glipan i staketet. Han och jag i Ellstorpsparken med snö och is i minus fem grader och en fantastisk sol som gav ett ljus som jag inte upplevt på länge. En sagolikt blå himmel. Det rök ur munnen på honom och jag hade snö i skägget. Resten av dagen fick jag gå i koppel och halka fram längs den isiga gatan. Man ska inte rymma. Men va fan! Lite roligt får man ha. Det är ju i alla fall jul nu. Och det sa även V när hon hällde upp en whisky till krumkakorna med grädde och multesyltetöy. Det är gott att njuta dagen. Annandagen. Den andra dagen efter jul som som jag tillägnar kaninerna i Ellstorpsparken. Dessa fina djur som är så fantastiskt skoj att jaga. Man vet liksom aldrig vad som blir dagens bästa. Men dagens bästa är solklart, ordagrannt solklart kaninerna i Ellstorpsparken. Det kommer fler chanser. Fler jakter. Men det kommer kanske inte så många fler Annandagar med husse och V som blir så fina som denna dagen. Eller man vet ju inte. Men man får njuta medans tiden är här. Njuta och bara vara. Vara bland de galna kaninerna i Ellstorpsparken

Det var en god julafton med en sagolik julskinka. Den amerikanska duon gjorde helt okej ifrån sig. Tomten luktade sprit. Och jag lyckades till allas jubel öppna min egna julklapp. Det var som ett kinderägg med tre önskningar; hundben, leksaksanka och en oxdesert. Sen var jag nöjd. Men då skulle det trevliga gänget prata och ta en avec till kaffet. Så det blev sovmorgon idag innan den skojiga vita pudermassan nådde mina tassar. Jag älskar snö. Fick hoppa och leka en stund i parken men fick inte leka med de där kamphundarna för de var visst sjuka. När damen som har en skön matta åkt hem la sig det där härliga juldagslugnet. I soffan med husse och sängtjuven. Dotter håller jag visst avstånd till för att inte bli smittad av hennes förkylning. Han sa att en av hans "saker att göra innan jag dör" är att fira julen i en stuga där det garanterat är mycket snö. Kanske i Huldreheimen. Han berättade om en fin tur från Liomseter förra året. Jag kan tänka mig att ligga vid en brasa och husse vill ha böcker och mat och dryck. Men det är klart mycket som man går miste om vid en alternativ jul. Men lugnet och snön och brasan och att bara vara vi i Huldreheimen, ett stycke från Liomseter i den södra norska fjällen med en doft av varm choklad. Okej, in med Huldreheimen på din Bucket-list. Ska fundera på fler saker som jag vill göra innan jag dör. 

Nu är vi snart i hamn sa han mitt i ett rim och så åkte han till Limhamn. Jag försökte ta upp ett paket som verkade skoj men nej det var visst inte populärt. Jag får väl vänta till julafton med att öppna dessa roliga snörena. Jag har ju varit med po Limhamn flera gånger och det är fina grönområden där på kyrkogården. Han brukar sätta blommor och tända ljus där och prata med sig själv om deras liv tillsammans och den innerliga kärleken som de hade. Jag tror att jag sett henne där men blir alltid tystad när jag börjar prata/skälla. De säger att vi hundar har ett sjätte sinne. Det vet jag inte. Men det jag sett har jag sett. Hon växte visst upp i Limhamn och hade en närhet till området. Där står en vacker sten och det finns en doft från havet som är rogivande. Ikväll har han andra ärenden i Limhamn. Men visst är det märkligt att han träffar sina vänner så nära stenen och har en stund av trivsamt umgänge. Det är något som ger honom mycket. Inte bara för att det är på Limhamn utan även för att det är vänner som betyder mycket för honom. Han doftar öl och whisky när han kommer hem men framför allt så doftar han hav och är lite extra kärleksfull. Bara så som han kan vara när han varit på Limhamn

Jag vet precis vad som gäller när han tar på sig den där fiskartröjan. Då blir det sånger om Irland. Galway girl och Star of the country Down. Inte så långt ifrån mina hemtrakter. Men Irländarna gör ju inte den whiskyn som Skottarna gör säger han och nämner samtidigt att Connemaran är bra för att vara Irländsk. Men nu är jag hans Galway girl tydligen för jag får en puss på nosen när Steve Earle sjungit klart. Granen klär han med guldkulor i år. Lite för för bra för min smak. Jag försöker slå iväg kulorna när han jobbar ihärdigt med finmotoriken för att knyta de små snörena till att hänga upp de med.  Han verkar inte road av mitt tilltag. Det luktar fortfarande sill i hemmet efter hans pysslande i köket i eftermiddags. Senapssill kan jag vara utan. Så jag drömmer en stund om Galway och om män i fisketröjor. Svart öl och sång på pubarna efter en vindpinande promenad längs ett stormigt hav i november. The Chieftains spelar och in kommer Van Morrison och sjunger "From Bantry Bay up to Derry Quay and from Galway to Dublin town". Och stjärnan från Down på norra Irland får ikväll symboliseras av mässingsstjärnan som han sätter på toppen av den guldiga granen. Nästa år firar vi jul i Galway säger han när han tömt det sista dropparna ur den svarta ölen. 

Vad hände? Plötsligt dök hans son upp och började sjunga amerikanska sånger. Av en mormon. Och det var inte Herreys. Jag kunde inte lämna de ensamma. Jag var tvungen att vara där vid pianots hjul och bevaka att det inte utvecklades till något som man skulle behöva skämmas för. det skar sig rejält ett par gånger. De sa att det skulle bli bra. Ja, ja. Det var ju en repetition. Men när vi nu ska fira vår jul i Sverige med våra långtgående traditioner. Varför väljer de då att sjunga amerikanska sånger? För att förtydliga det. Från Amerika. De var glada och njöt av öl. Och sjöng högt. Spelade piano, mandolin, gitarr och melodika. Tror även att någon av de fick tag i en shaker. Jag stannade i alla fall troget vid hjulen på pianot och lyssnade på Amerika. De hade varit ett bra namn för duon. Amerika. De gick inte så långt att de döpte duon till något. Tur. De sa även något om att de inte skulle vara i fokus och att det skulle enbart signalera något lättsamt. Ingen av oss i rummet har varit i Amerika. Husse säger att han köpt en flygbiljett till Amerika till våren. Vet inte om jag tror på honom. Han sitter i sina jeans morgon som kväll och lyssnar nästan alltid på sina Amerikanska förebilder och ser på Amerikansk film. Vad är det för något speciellt med det landet? Har de inte fått allt för mycket fokus de senaste hundra åren? Är inte helt bekväm med den Amerikanska Bulldogen. Träffade en gång en som inte va helt ok i sinnet. Men han skulle i alla fall inte käka upp mig som den där knäppa Rottweilern var på väg att göra en gång. Och som om han inte fått nog så lägger han en LP med Tom Petty på skivspelaren. Från Amerika

Önskade verkligen att jag skulle få hälsa på den där mopsen. Han verkade fin på alla sätt. Men husse ville något annat och gick vidare. Och de där kaninerna var ju hur läckra som helst. Men han sa bara att jag fick nöja mig med att se på de. När jag börjat få den där goa freagskänslan med mys i soffan så reste han sig upp och  satte på sig sina boots och försvann ut i regnet för att några minuter senare komma hem igen. Trodde inte det var sant när köket började dofta av kött. Hur kan han stå där och göra en Biff Rydberg utan att bjuda mig. Och precis när jag tänkt tanken så öppnar han kylen och tar fram skinka till mig. Jag vet inte hur många gånger jag sträckte fram tassen för att få maximalt av det goda. Mitt i stekoset och mitt lyckorus så kör han igång Håkans live från Ullevi. Jag bara dog. Hur bra som helst. 69000 sjungande fans. I den där staden som han hållit så varm i alla år. Som han sett otaliga konserter i. En obskyr konsert som han plockar fram för att stila är Charlie Musselwhite på Magasinet 1991. Springsteen med en fantastisk tagning av Drive all night. Promenaderna på Haga. Svårigheterna att ta sig an staden med sin käresta efter alla minnena från förr. Han började kalla stan för Lilla London. Men när ingen annan ser honom går han längs kajen och nynnar på Känn ingen sorg och tar sen vägen längs spåren till Järntorget och äter en gigantisk räkmacka. Jag var bortlämnad ett par dagar somras för att han skulle gå på Way out west med sina barn. Det var mycket Queens of stoneage som hördes under Augusti. Det fungerade ok att vara i Hjärup när de var i Göteborg. Men jag hänger gärna med nästa gång till Slottskogen I Göteborg. 

Jag hörde i sovrummet hur han suckade tungt i köket när ha drack sitt kaffe och läste tidningen. Peshawar. Hur kan det få lov att hända sa han högt för sig själv. Själv har jag mest fokus på det trista vädret som verkar hålla i sig fram till jul med regn, regn, regn. Men både han och jag tog tag i dagen och lyssnade på Lundell-låtar som sällan spelats live. Roadhouse Kirscheim. Alperna. Orkney. Hennes rygg. Inte ett ont ord. Ingens kvinna. Måne över Haväng. Söndag. Taxi. 

Men det där med Peshawar hängde över oss hela dagen. Alla barnen. All sorg. Orken tog slut tidigt ikväll. Vi bara vilade i soffan och tänkte på Peshawar. Och precis när vi tänkte på det så hör vi hur livet är "Som ett lån". Jackson Brownes underbara "Call it a loan". Och visst vet han det bättre än många andra. Även jag förstår vad som hände den söndagen i november. Jag saknar henne. Han gråter inte så mycket nu längre. Men jag ser på honom att han tänker ofta på henne. Om ni undrar varför jag heter Thira Ellie så är det de två namnen som familjen diskuterade att jag skulle heta. Ellie blev liksom ett efternamn eller andranamn. Thira är mitt tilltalsnamn och kommer från den grekiska orten på Santorini. Deras sista gemensamma resa. Och alla resor som tagit slut i Peshawar.