Har arbetat halvtid idag. Fyra timmar. Från åtta till tolv. Han drog iväg mig till kontoret vid Caroli. Jag började hälsa på en del av hans arbetskamrater. Sedan säger hans ena kollega att det kanske är bra om jag är inne på husses kontor eftersom det kommer mycket folk på möte under förmiddagen. Och det sa han bara ja till sådär utan vidare dialog med mig. Så på bara en sekund så snuvades jag på möjligheten att skälla ut flera besökare. Men det var inte det värsta. Det värsta var att jag inte kunde gå runt och gömma de andra hundarnas ben som ibland är där och har för vana att lämna ben helt öppet på deras kontor. Jag gör nämligen det alltid annars. Gömmer andra hundars ben. Och de är ofta så språniga så att de inte hittar de utan att jag kan lugnt och fint hämta upp de nästa gång jag kommer dit. Jag arbetar ju inte alltid halvtid. Det är bara vissa dagar. Så räknat i procent kanske det endast är 10 procent. Lagom. Ändå är jag helt slut när jag kommer hem vid lunch och får sova extra mycket resterande del av dagen. Men Caroli är ett trevligt kvarter. Kyrkan. St Gertrud. City. Historiens vingslag. Jerusalemsgatan som inte finns kvar. Gatuhus som revs på 70-talet. Och det trista köpcenterkvarteret lägger en viss förortskänsla över det hela vilket är mindre trevligt. Han ringde St Gertrud under lunchen och undrade om han kunde spela där till våren. Men den där rocken får jag nog av hemma och jag står inte ut med så hög livemusik så jag tänker inte gå på konserten. Men jag arbetar gärna någon annan dag på kontoret vid Caroli och ser fram emot att gömma ben nästa gång från bulldogg C och bulldog M. 

Det blev dans här i går kväll. Det började med lite 80-talsnostalgi på skivtallriken. Madonna. Rainbow. Depeche Mode. Och när ett par glas till hade druckits ur då började fanskapet att dansa. Och han skulle dansa med mig!  Visst var det lite skoj och det svängde bra när han började spela Southside Johnny and the Asbury Dukes första skiva. Sida A. Inte en enda svag låt. Och blåset. Miami Steve har producerat och skrivit flera låtar. Jag tror att han önskade sig till The Upstage i mitten på 70-talet. Bland alla musiker. i samtal med Springsteen i baren. I New Jersey. Själv blev jag starstrucked i morse under promenaden. Träffade nämligen The Poodles. Fick vända mig om flera gånger för att se om jag såg rätt. Fin morgon men trist att han ska envisas med att duscha av mina tassar efter promenaden. Försökte komma undan men han körde in mig i duschen igen. Kul med lite mer sällskap här i helgen. Extra mycket lek. Hoppas på en långpromenad i det vackra vädret. Om han kan slita sig från skivspelaren och drömmarna om  att spela på klubbarna i New Jersey

När elden har slocknat, läste han högt ur Psykologitidningen. Jag vet inte om min eld någonsin slocknar. Jag är liksom alltid på och vill alltid väl och ger mycket glädje. Artikeln handlade om bränderna i Västmanland och hur människorna hade tacklat svårigheterna efter branden och hur de sökt stöd och varför de ville ha stöd och vilket stöd de ville ha. Här brinner det inte och det är ju tur eftersom han gick ner med brandsläckaren i källaren häromdagen. Den är på plats igen. Om det nu skulle börja brinna. Jag vet inte vad han brinner för just nu. Kanske är det kärleken till mig. Eller så är det kärleken till livet. Musiken. Arbetet verkar han lite trött på just nu. Se både jag och solen brinner än, sjöng Hylander i versionen av Elvis klassiker. Men solen får vi vänta på. Lite sol idag men annars är det mest mulet och regn. Hur hanterar vi alla kriser. Krisen efter branden i Västmanland. Krisen att leva med sorg. Krisen att vara hungrig. Magen kurrar och ja, jag vet, jag har mat i skålen men just nu vill jag inte äta. Lyxproblem. Jag har ju mat. Det är lätt att bli cynisk över graderingen av kriser. Dumt. Men lätt. Jag har en återkommande dröm där jag jagar kaniner. Han verkar också ha en återkommande dröm som han vaknar upp ur med hjärtklappning. Jag tror inte han skulle slutat med århundradets kortaste psykoterapi. Prata är viktigt. Det sa även de som varit med om branden. Men det behövde inte vara med proffessionella.  Jag lyssnar på Aftonfalken med Västmanlands stolthet Pugh Rogerfeldt och drömmer om att brinna för något vackert och fint. 

Du är lika duktig som Olof Mellberg! Utbrast han på Rörsjöskolans skolgård när vi spelade fotboll en kväll i veckan men jag gjorde inga mål och tröttnade efter ett tag. Tror att han tänkte på alla minnena från barnens skolgång och den tid i livet som han trivdes så gott i och längtar tillbaka till. Tiden innan sjukdom. Tiden innan sorg. Tiden innan oro för allt och inget. Turerna i Rörsjöstaden i veckan har även varit flashbacks för mig. Rörsjöparken. Sofiaplan. Kungsgatan. Idag är det söndag. Jag menar en riktig söndag. Mörkt. Lugnt  Coltrane som fyller lägenheten med magi. Kaffedoften. Han har fuskat och köpt en fastlagsbulle alldeles för tidigt i år. Han brukar traditionsenligt vänta tills fastan. Inga semlor här inte. Men åter till min förmåga till att spela i backposition. Jag håller ena tassen på bollen samtidigt som jag rör mig sidledes. Försöker han ta bollen så morrar jag och backar med bollen. jag har inte klister på tassarna men man skulle kunna tro det. Och i Qatar så bygger de arenor till fotbolls-VM med arbetare som får extremt låga löner om de nu betalar ut det överhuvudtaget. Han mumlade något om att bojkotta hela skiten men ikväll sitter han säkert och tittar på handbolls-VM från det där märkliga landet. Tänker på Affe, bulldoggen från Rörjöstaden nu och Göte den första Bulldogg jag sett som hoppat över mig. Det var riskfyllda sekunder det där. Tänk om han inte lyckats och landat på mig istället. Livet hade kunnat vara annorlunda nu. Och så är det ju. Livet hade kunnat vara annorlunda. Vi hade fortfarande kanske bott där i Rörsjöstaden med Affe och Göte och hela familjen. 

Och där står han i hallen tidigt på morgonen och säger att han ska åka till Linköping och att han inte hinner gå ut med mig. Jag får snällt vänta till T behagar vakna. Så han stänger dörren mitt framför nosen på mig. Ha det så bra i Linköping. Tänk inte på mig. Han tar tåget dit ibland för att arbeta. När han kommer hem vrålar han Allahu akbar! Det var tydligen ett besked från Skatteverket som gjorde honom glad och tacksam. Sedan talar han länge i telefon och jag fick påtala flera gånger att det var dags för kvällspromenaden. När vi kommer hem är det cirkus på TV. Det var hundar, hästar, kameler och alpackor. Underbart! Det var underhållning på hög nivå. Så denna dagen får namnet; Cirkus Linköping. Dagens bonus; bild på mig i TV-soffan

Yes. Yes. Yes. Närmare Atlantkustens hårda vindar i de västra Skotska högländerna har jag aldrig tidigare varit förrän idag. Ribersborg i hård vind och regn. Lycka. Helt galet. Vi kunde knappt stå stilla för vinden slet och drog oss hit och dit. Vilken uppdatering från förmiddagens terror. Eller rättare sagt påhittigt tilltag. Men han kallade mig för den Skotska terroristen. Klar markering att jag inte blandas samman med andra aktuella terrorister. Jag var som vanligt delaktig i hans sysslor som var att såga itu granen och lägga julgranskulorna i kartongen med julsaker. Jag skulle bara ta fram de fina små kulorna i färg från Indiskan en liten stund medan han städade undan barren. Jag drog ut påsen med kulor från kartongen och tog ut kulorna från påsen och så lekte jag bara lite med de och tuggade lite på de. Sedan var helvetet igång. Det var bannor och Fy! Det var bara till att krypa undan till han lugnat ner sig. Och lugn och fin var han en stund senare och sa att vi skulle ta bilen till Ribersborg. Jag blev helt crazy av lycka! Vi drog västerut och när vi kommit en bit längs strandkanten mot Torson från kallbadhuset så äkar vinden kraftigt och himlen öppnar sig. Regnet piskar oss. Vi är genomvåta när vi kommer åter till bilen. Men vilken härlig naturupplevelse. Ribersborg i sin mest vilda beklädnad. Tänd ljusen och ta fram en Dalmore. Nu är soffan extra skön. 

Jaha. Nu var det dags igen med tidiga promenader när jag sover som bäst. Han står där med armarna i kors  och säger bestämt att jag ska komma igång och upp och hoppa. Han har börjat städa undan julen. Rester från kylen som åkte i  soporna. Han städade även garderoberna. Han sa att det inte skulle finnas en enda Puma- sko kvar i lägenheten på grund av hur arbetsförhållandena är på Pumas läderfabrik i Kambodja. Han var mer arg än ledsen.  Men ut skulle jag i regnet i morse. Skällde lite extra på de cyklister som inte hade ljus. T sa att jag var jobbig och arg idag. Jag vet inte om jag verkligen var det. Men det smittade av sig lite med ilskan som han kände kring det där i Kambodja. Nu har han börjat gå ner i källaren och träningscykla. Han kommer upp efter en halvtimme och är helt röd i ansiktet och varm som en ugn. Verkar inte hälsosamt. Men inget gällande hälsa i vårt land är att jämföra med hur det är i Kambodja. När väl ett företag etablerar sig och erbjuder arbete så behöver de väl inte göra det värre än vad det redan är med farliga kemikalier i kombination med obefintliga säkerhetsregler och skyddsutrustning i över 40- graders värme under 50-timmars arbetsvecka om nu det räcker. Så nu har han även kastat en Pumatröja trots att det inte hade något med fabriken att göra. Bara för att det var Puma. Men nu säger Puma att det ska bli bättre för de anställda på deras fabriker i Kambodja. Och det får vi verkligen hoppas